Att leva med Aspergers syndrom

Jag fick min diagnos när jag var 6 år gammal. Mina föräldrar lade säkert märke till det när jag var mindre, då jag hade en del motoriska problem. Jag har tex. aldrig lärt mig cykla och jag hade svåra problem med att tex. åka skidor när jag var mindre.

Det fanns även en del tvångstankar/handlingar jag brukade ha. Varje gång jag slog mig eller ens nuddade, låt säga ett bord eller en stol var jag tvungen att blåsa på den kroppsdel som nuddade bordet/stolen etc.

Dessutom kunde jag vara ganska våldsam. Än idag händer det att jag missförstår något, men som barn kunde det få ganska ödesdigra konsekvenser. Om någon retade mig eller ens skämtade lite smått kunde jag bli rosenrasande och ville smälla till de. Jag hade en riktigt kort stubin som liten.

Trots de här tecknen på att jag var ganska annorlunda hade jag inga stora problem att umgås med jämnåriga som barn. Visst lekte jag ensam med mina actionfigurer då och då men jag hade även en del kompisar i grannskapet, ca 4-5 killar och även en och annan tjejkompis som jag brukade leka med.

Så helt ensam var jag inte och jag hade en ganska normal barndom.

Jag gick på ett dagis som hette Igelkotten 1988-1992. 1992-1994 gick jag på en förskola som hette Björklövet. Jag började sedan på Rudboda skola (som för övrigt låg alldeles bredvid Björklövet) på norra Lidingö där jag gick fram till 5an. En del av mina barndomskompisar från förskolan och dagiset hängde med och började i min klass i 1an.
Till skillnad från tidigare år fick jag nu personlig assistent i 1:an (som hette Gullvi) eftersom jag gick i vanlig klass. Det var inga stora problem med de flesta ämnena, förutom matte. Siffror är inte något stort intresse, eller rättare sagt det har det aldrig varit.

Det andra ämnet var gymnastik, där jag kunde få någon sorts nervösa attacker och börjar störtgråta över vissa saker jag inte ville göra alls. Om läraren var borta en stund blev jag orolig och började gråta för jag trodde jag hade blivit helt övergiven, även om läraren bara var borta några minuter.

I stort sett fungerade det bra under låg- och mellanstadiet och det var en ganska fin tid jag faktiskt saknar. Jag kan bli ganska lyrisk och nostalgisk av mig bara jag tänker tillbaka på jul och sommaravslutningarna.

När jag började 6:an fick jag en ny lärare som hette Birger, en ny assistenten (Micke) och dessutom började jag på ny skola (Källängens skola) där jag gick fram till 9:an.

Tiden på Källängen var rolig, i alla fall första året då det var jag och min gamla klass. Även parallellklassen från Rudboda som jag också var ganska bra kompis med hängde på. Sedan när jag började 7:an var det inte lika roligt längre.

När 7:an började blandades eleverna från Rudboda, med elever från två andra skolor på norra Lidingö, vid namn Bo skola och Klockargårdens skola. Jag och 5 personer från min gamla klass hamnade i B-klassen.

De här eleverna var jag inte van vid och jag hade inte samma intressen, humor etc. Medan de andra eleverna i de olika klasserna smälte ihop bra, kände jag mig som en utstött. Även om jag inte var helt och hållet isolerad från klassen kändes det som att jag var annorlunda. Mobbad vet jag inte exakt om man kan säga, men de använda av grova skämt då och då, vilket jag inte trivdes med.

Så även om jag snackade och skämtade med dem ibland och även om jag hade en och annan polare jag brukade umgås med på helgerna så gick jag inte iväg till ungdomsgården på rasterna och spelade biljard som de andra, utan satt ensam i korridorerna och spelade Snake på mobilen. Samma sak var det på helgerna och loven, då jag bara låg hemma och inte gjorde nåt överhuvudtaget.

Lektionerna var jobbiga. En hel del i min klass var gapiga och uppkäftiga av sig och jag vantrivdes på spanska lektionerna där det var över 30 pers. Att sitta där var som att sitta med 150 skrikande vrålapor på ett zoo. Kort sagt, ett rent helvete.

Att få sluta grundskolan var helt underbart. Jag hade först funderat på att söka till någon av skolorna på Lidingö (Hersby eller Gångsätra) men mina föräldrar tipsade mig om att Danderyds gymnasium skulle passa bättre eftersom de hade erfarenhet av elever med Asperger. Dessutom skulle jag få slippa alla jobbiga personer som gick i min klass.

Så det blev Danderyd som förstaval, Thorildsplan i andra hand (de hade också bra Aspergerklasser tydligen) och en skola i Trångsund som tredjehandsval. Tillslut kom jag in på Danderyds gymnasium, vilket förändrade mitt liv och även mig själv. Det kan man lugnt säga.

Jag var väldigt nervös och orolig dagen då jag klev in i mitt klassrum för de närmaste 3 åren. Ny skola, ny lärare, nya klasskamrater och dessutom ny kommun. Men dessa 3 år är ändå några av de finaste jag upplevt. Klassen fungerade mycket bra och jag fick nya härliga kompisar.

Det var här jag verkligen mognade och växte och det rejält. Även om det kanske var lite ovant det första året, att sätta sig in i en helt ny miljö blev jag glad åt klassen (och verksamheten). Jag kände att jag kunde vara mig själv här och slippa uppleva en repris av högstadieåren.

Jag hade valt spanska som B-språk och det hade jag under 2 år. I början fungerade det bra, men efter ett tag tappade jag lusten, då det blev tråkigare och jobbigare. Jag kände att jag inte kunde koncentrera mig.

Däremot blev det MYCKET bättre på de ämnen jag var intresserad av (dvs. historia, religion och samhälle). Jag kände att jag kunde "blomma ut" på allvar.

Mitt sociala liv växte också när jag fick nya kompisar och i och med det, lärde jag även känna "kompisar till kompisarna". Jag lärde mig också att ta kontakt med nytt folk via Internet.

När jag den andra juni 2006 tog studenten från Danderyds gymnasium var det med stort vemod, jag grät inte direkt men jag kände mig väldigt nere och deppig, ja t.o.m. helt tom. Men det har hänt att jag har kommit tillbaka på besök då och då, vilket jag självklart planerar att försöka göra igen.

Nu när jag är 19 år gammal går jag på folkhögskola i Älvsjö och jag känner mig mer vuxen och redo för livet än tidigare.

Jag vet inte hur länge jag ska gå här, kanske blir 1 år till om jag trivs bra och stämningen (som i och för sig redan är väldigt bra blir bättre). Efter det kanske jag försöker börja jobba eller söker till någon kurs på Universitetet.

Av:Alexander Maila mig!