Att leva med AS

Det är inte bara personer med funktionshinder som har problem, utan det är något som finns hos alla människor. Men problemen kan ju skilja sig från personer med AS och personer som inte har AS eller någon annan diagnos (så kallade NT-människor). Det som skiljer oss mest ifrån NT-människorna är nog hur vi tolkar intryck. NT-människor använder ofta mycket mer kroppsspråk och gester jämfört med oss med Asperger syndrom.

När jag fick min diagnos var jag runt 7 år, men jag fick inte reda på det förrän några år senare eftersom mina föräldrar inte tyckte att kriterierna för AS stämde in på mig. Jag blev först ganska arg och ledsen. Jag förstod inte vad det var och när jag frågade så fick jag till svar: "Det innebär att du har vissa svårigheter." Trots det så förstod jag ändå inte: Vadå "vissa svårigheter"?
Anledningen till att man gjorde en utredning berodde på att jag hade uppvisat tendenser på svårigheter i det sociala samspelet. När jag gick på lekskola satt jag mest för mej själv och jag hade svårt att få kamratkontakter. Under lågstadiet hamnade jag ofta i konflikt med andra barn och jag hade svårigheter med att kontrollera min ilska, att samarbeta och koncentrationsproblem. Jag kunde bli väldigt okoncentrerad om jag inte fick lugn och ro i klassrummet. Jag fick därför börja i en liten grupp med likasinnade elever. Dessa tidigare svårigheter har med tiden blivit betydligt bättre och jag får nästan aldrig utbrott längre. Jag är betydligt lugnare nu jämfört med tidigare, men de tendenser som jag nämnt ovan är de som ligger till grunden för varför jag har Asperger syndrom.

Nu är jag 19 år och har med tiden börjat inse vilka svårigheter jag har. Jag har gått igenom kriterierna och har kommit fram till att några av kriterierna stämmer in på mej till någon del. Enligt vad jag lyckats komma fram till så är mina svårigheter dessa:

Oförmåga till kontakt med jämnåriga

Jag har under hela min uppväxttid haft svårigheter med att ta kontakt med jämnåriga, men med tiden har det blivit mycket bättre och jag har nu ett par kontaktnät med olika vänner, både vänner som har AS och vänner som inte har det. När jag var yngre så var jag väldigt passiv och hade en del problem med att ta kontakt med andra barn. Jag var orolig för att dom inte skulle acceptera mig och att jag skulle bli utfryst. Eftersom jag hade en del problem med min ilska så bidrog det förstås till att de andra barnen i skolan undvek mig. Jag antar att de blev rädda när jag fick mina "utbrott". Jag kunde bli arg för minsta lilla trots att jag försökte behärska mig, men det var inte alltid så lätt eftersom jag ofta blev missförstådd både av vuxna lärare och andra barn.

När jag blev något äldre så började jag att lugna ner mig mer och jag fick snart en del vänner. Från början kände jag inget behov av att ha vänner eftersom jag trivdes bättre i mitt eget sällskap, men när jag kom upp i tonåren så började jag förstå att det kanske inte är så dumt att ha vänner. Jag hade en del vänner ifrån låg- och mellanstadiet som jag började umgås mer med. Innan hade jag mest umgåtts med dem i skolan även fast jag ville umgås med dom på fritiden, men på något sätt kändes det svårt att bestämma träff med kompisar.

Nuförtiden är det betydligt lättare för mig att umgås med vänner samt att ta kontakt med nya människor. När jag t.ex. går på fest brukar jag ofta drabbas av social fobi och känna mig osäker, men det har oftast gått bra och när man väl kommit igång så känns allt mycket lättare. Man är ofta osäker i början och får många vanföreställningar om hur man tror att de andra kommer att uppfatta en som. Man är rädd för att bli missförstådd eller att man ska skämma ut sig. Fast oftast så brukar vanföreställningarna inte bli verklighet, utan det är nästan jämt en själv som drar slutsatser i förväg. Det blir som självupplysande profetior som för det mesta inte stämmer.

Det gäller helt enkelt att inte tänka för mycket på om hur det skulle kunna bli för då kan det mycket väl bli just så. Om man istället (innan man t.ex. går på fest) tar ett djupt andetag och förbereder sig på hur man ska bete sig så grips man inte av panik. Om det är så att det finns personer som man känner på festen så kan man ju hålla sig till dom i början för att sedan gå runt och "mingla" med dom andra. Om man känner folket som är på festen, mötet eller vad det än gäller så blir man ofta trygg i sig själv och blir mer självsäker angående att ta kontakt med de andra deltagarna. Det gäller bara att vara sig själv så kommer det att gå bra.

Oförmåga att uppfatta sociala umgängessignaler

Sociala signaler har ibland varit svåra för mig att tolka. När jag var yngre kunde det leda till problem, men det har jag inga direkta minnen av. Jag har aldrig haft särskilt svårt med hälsningsgester, t.ex. att man nickar uppåt med huvudet när man ser någon man känner igen eller att man viftar lite lätt med handen. Sådana sociala signaler har jag blivit väldigt bra på att använda på senare år.

Jag har även, när jag var yngre, haft svårt att tolka andra personers uttryck (både ansiktsuttryck och bildliga uttryck). När jag var yngre så tog jag ofta saker och ting bokstavligt, men det är nästan inga problem nuförtiden. Om någon säger till mej att "Du verkar ha tummen mitt i handen" så förstår jag ju att dom menar att jag inte är så duktig på att t.ex. spika eller snickrar, inte att min tumme sitter mitt i handen för det gör den ju inte. Jag har även blivit bättre på att använda ironi. Jag har märkt att en del av mina vänner som också har AS har svårt att förstå ironi, men jag vet själv att jag också hade svårt med det tidigare. Ironi kan vara känsligt för personer med AS, inte just i mitt fall, men jag har hört att en del AS-människor inte riktigt förstår ironi och ibland kanske uppfattar det på fel sätt. Sådant kan personer med AS uppfatta fel ifall dom inte förstår vitsen med ironi. Jag kan medge att det är ganska svårt att se kopplingen mellan vanliga skämt och ironiska skämt, men i dem ironiska skämten så gäller det att tolka personens ansiktsuttryck och tonfall annars kan det vara svårt att förstå.

Monomana snäva intressen - som utesluter alla andra sysselsättningar

Jag har haft en del intressen under mitt liv som kan ha uppfattats som lite udda, bland annat mitt förhållningssätt till ståltråd. Jag har alltid gillat böjbara ting och därför passade ståltråden väldigt bra. Till en början bröt jag av kvistar från buskar, men övergick senare till ståltråd eftersom den var mer fast och böjlig samt att den inte gick av lika lätt som kvistar. Förut kunde jag använda ståltråden som alternativ till andra sysselsättningar. Jag tyckte det var roligare än att träffa andra barn eftersom jag hade svårt att komma överens med dem. Mina föräldrar klagade mycket på ståltråden och tyckte att jag borde sluta med det eftersom de befarade att det inte skulle vara bra för min utveckling. Denna sysselsättning kom och gick med åren. Ibland kunde jag lägga undan den och inte använda den på flera månader, men sedan kunde jag få "abstinens" och börja med det igen. Det har fungerat som en avstressningsmetod. Just nu använder jag ståltråden ganska ofta och tycker att det är skönt att sitta och böja och tvinna på den, men till skillnad från förr så utesluter den inte andra sysselsättningar. Jag kan anpassa mig bättre nu än tidigare.

Ett annat intresse som präglat mig har varit historia. Jag har under hela mitt liv varit oerhört fascinerad av historia. När jag gick i lågstadiet fick jag ha lektion med sexorna eftersom jag tyckte att de vanliga lektionerna var för "lätta". Den tidsepok som fascinerade mig mest var forntiden och vikingatiden. Jag brukade skryta om att jag varit vikingahövding för de andra barnen i skolan, men de bara skrattade åt mig och tyckte säkert att det lät helt befängt. Jag förstod inte varför dom inte trodde på mej, jag hade ju varit hövding (trodde jag). Jag var ofta på utflykt med min assistent och besökte museum, gravhögar och andra fornlämningsplatser. Jag var helt besatt av det och det är jag än idag.

Det tredje huvudintresset är musik. Jag har alltid varit intresserad av musik och uppträdde ofta på talangjakter i skolan. När jag var yngre lyssnade jag på det mesta inom musik, men i tonåren började jag koncentrera mig på enstaka stilar: nämligen rock och hårdrock. Efter ett tag började jag mer och mer övergå till hårdrock och snart var det den enda musikstil som jag överhuvudtaget accepterade. När jag var runt 15-16 år så började jag klä mig i svarta kläder, oftast med hårdrockstryck och började odla långt hår och gör det än idag. Jag vill kunna slänga runt med håret och jag började vägra att klippa mig. Mina föräldrar tyckte att jag passade bättre i kort hår och att det inte var någon "stil" på mitt halvlånga hår. Jag förklarade att det var min stil och att jag trivdes med det. Nu har de nästan slutat med att tjata på mig att gå till frisören, vilket jag inte kommer att göra det närmaste året. I takt med att hårdrocksintresset tog fart så slutade jag helt med att gå på discon och jag har idag lite av en fobi mot dansgolv. När jag är ute på krogen med mina vänner brukar de försöka "dra upp mig" på dansgolvet, men jag brukar vägra. Jag har helt enkelt bestämt mig för att inte beträda dansgolv. Detta har gjort till att jag kanske framstår som enkelspårig eller tråkig, men det är inget jag bryr mig om särskilt mycket.