Min barndom
Den 19 november 1988 föddes på ett sjukhus i Norrköping kl. 06:59 en liten grabb på 4150 gram och med en längd på 54 cm. Den grabben var jag, Josef Olsson.
FAMILJ
När jag var ca 3 år såg familjen ut så här:
r:
TIDIGA MINNEN
Liksom de flesta av mina minnen är de från när jag var liten kopplat till antingen lukter eller låtar. T.ex. så för lukten av kastanjelöv tankarna till stället vi bodde på tills jag var 1 år för att det växte kastanjeträd där precis som att vilken Pink Floyd- låt som helst får mig att tänka på samma ställe för att pappa alltid lyssnade på det. Varje gång jag åker tunnelbana tänker jag på den affär vi alltid gick till när vi precis flyttat upp för att den låg inne i gångtunneln till spärrarna. DAGIS, SKOLA.
LÄRARE, FRÖKNAR
Vid 1½ års ålder började jag på dagis men slutade vid flytten till Stockholm våren 91 och började igen vid 3½ års ålder. Under andra perioden betydde följande fröknar mycket för mig:
1996 var det tänkt att jag skulle börja skolan tillsammans med resten av det årets förskolegrupp, men var inte skolmogen. I högstadiet gick jag i en musik- och teaterklass och fortsatte på estetprogrammet i första ring, men märkte snart att tempot var för högt och halkade efter så en assistent och extra lektionstid på raster fick tillsättas. Till tvåan började jag i en aspergerklass och det var som att äntligen komma hem efter en väldigt lång resa utomlands när man för en gångs skull blev förstådd och eleverna hade samma "problem" som en själv.
HUR VAR DET ATT VÄXA UPP?
Redan när jag var liten kunde man se på mitt sätt att reagera vid t.ex. upphämtning på dagis att jag inte var som de övriga barnen på dagis; när de hämtades mötte de alltid föräldrarna, medan mina fick leta upp mig för att jag var så upptagen med vad jag nu höll på med. Andra "dagisperioden" var även fylld av konflikter med resten av barnen p.g.a. att jag misstolkade och inte förstod att de kunde bli sårade av mina handlingar. Under min skolperiod betraktades jag som udda eftersom jag tvingades gå med elever som var 1 år yngre och kände mig ofta vilsen eftersom jag inte fick veta varför. I mellanstadiet fick jag dessutom en assistent som betydde väldigt mycket för mig, även om det gjorde att mitt utanförskap ökade eftersom de övriga eleverna fann det orättvist att jag fick extra hjälp. En period var det till och med så jobbigt att jag skolkade flera dagar i sträck så assistenten fick hämta mig. Först 2003 då min diagnos sattes klarnade allt.
SVÅRIGHETER
Innan diagnosen hade jag skrivsvårigheter, svårigheter med "det sociala spelet" och saknade uppfattning för vad som kunde vara farligt för mitt eget bästa. En gång t.ex. rymde jag från dagiset. Jag hade även kraftiga humörsvängningar: antingen var jag väldigt glad eller väldigt arg och kunde få raseriutbrott för vad som av omgivningen uppfattades som ingenting.
HJÄLPTE DIAGNOSEN MIG ATT BLI AV MED NÅGRA SVÅRIGHETER?
När jag precis fått diagnosen bröt jag ihop, dels för att det var en sådan väldig befrielse att äntligen få veta varför jag var annorlunda, dels för att allt kändes hopplöst och såg just då inget annat än alla fel.
VAD INNEBÄR DIAGNOSEN FÖR MIG IDAG?
Idag är jag helt annorlunda från hur jag var innan diagnosen: "det sociala spelet" går mycket bättre, jag misstolkar inte lika ofta, har lärt känna mig själv mycket bättre och kan framförallt ge en begriplig förklaring till mitt beteende. Jag försöker att inte se till det negativa utan tänker på allt positivt, tillexempel att jag tack vare diagnosen är väldigt musikalisk.
