Pedagogik för oss med NPF

Huvudmål

Jag vill veta mer om olika pedagogiska lärostilar, i arbetet om bemötande och förhållningssätt. Detta för att dra egna slutsatser om vilken pedagogik som hade varit bäst i mitt fall och kanske i flera andras fall med olika npf (neuropsykiatriska funktionshinder).

Jag har tidigare skrivit ett arbete i pedagogiskt ledarskap (härefter förkortat pl) på Komvux. Mitt tidigare arbete har jag skrivit i rött och nya kommentarer är i svart. Nu ska jag försöka revidera arbetet utefter npf-kriterier – hur man som lärare kan bete sig med elever med olika npf.

Källorna i materialet är mina egna reflektioner, hur jag vill bli bemött som elev och hur jag skulle vilja vara som lärare till barn med npf. Vilket betyder att det är utifrån mina tankar. När det kommer till ren fakta, som de olika pedagogerna, då har jag använt läroboken "Pedagogiskt ledarskap", Wikipedia.org, diskussioner och anteckningar från lektionerna i pl.

Några npf-kriterier kan vara:

1. Mindre grupper, för att alla ska få chans att få lärarens uppmärksamhet.

2. Strukturerat arbete och schema, för att skapa rutiner och trygghet.

3. Ett klassrum med få störande detaljer som bra lampor, lågt fläktljud, lugna färger, eftersom det annars kan skapa mycket oro och koncentrationssvårigheter.

4. Eventuellt ett långsammare arbetstempo; detta är dock väldigt varierande eftersom vissa elever lär sig med hög fart och andra behöver lång tid på sig.

5. En eller flera lärare med bra kunskap om npf; det går inte att komma in som vikarie utan kunskap om att hans eller hennes elever fungerar annorlunda.

6. Hjälp att få förklarat varför man ska göra vissa uppgifter och andra inte, och hur man kan genomföra dem.

7.  Att få hjälp att utveckla sina starka förmågor, för att dessa till stor del formas i skolan. Utan att veta sina starka förmågor kan livet bli jobbigt.

8. Att få hjälp att lära sig vad eleven är mindre bra på, för att kunna undvika det eller hitta andra strategier.
   
   

Jämförande analys mellan pedagoger

John Dewey (Startade tillsammans med sin fru en försöksskola 1896): Han var pedagog, filosof, psykolog och författare i USA. Myntade begreppet ”Learning by doing”. Han fokuserar på att barnen lär sig genom att pröva sig fram, genom att känna sig delaktiga. Elever ska känna engagemang i det de gör. Pröva hypoteser av det man lärt sig. Moment som laborationer och arbetsövningar ska göra eleverna vana att pröva idéer. Möta problem för att hantera problemet. Samla fakta för att lösa uppgifter. Formulera hypoteser utifrån egen kunskap. Jag tycker att hans pedagogik, av det jag läst, är mycket bra, eftersom eleven är delaktig. Som lärare ska man kanske inte gå ut för hårt, t.ex. att möta problem med problem det första man gör.

Maria Montessori (Startade sin första skola 1907): Hon var pedagog, läkare och feminist i Italien. Hennes pedagogik bygger på observationer av barns utveckling. Hon utvecklade metoder för att sinnen, motorik och intellekt skulle utvecklas tillsammans. Nu vet jag inte om dessa metoder passar så bra eftersom de generaliserar eleven. Vi med As passar oftast inte att mallas in, vet jag av egen och andras erfarenhet. Fast dessa metoder har säkert utvecklats med tiden. Hänsyn till barns utveckling (viktigt), frihet att välja aktivitet (fungerar bra om eleven får hjälp att se vilka val den har, att inte ha för många val), arbeta i egen takt (mycket bra; det viktigaste är inte att göra allt i en viss takt utan att faktiskt försöka klara av det). Familjen bär ansvaret för barnets utveckling (nja, visst har föräldrarna huvudansvar, men även lärare och medmänniskor har ett stort ansvar). Alla barn kan lära sig med rätt pedagogik (ja, utifrån sina förutsättningar). Lära efter intressen och förutsättningar. Varje elev har individuell ämnesplanering (självklart, detta skapar en bra förutsättning att lyckas senare i livet). Åldersintegrering (för mig är det bra med olika åldrar, eftersom jag kan lära och de kan lära av mig). Ökad samarbetsförmåga genom materialinskränkning. Det här vänder jag mig emot till viss del: en dator t.ex. kan vara skillnad mellan en medioker och bra skolgång; många elever utvecklas genom att klippa & klistra, teckna, laborera. Å andra sidan kan kreativiteten öka när du måste tänka nytt. Elever arbetar med olika saker = ingen tävling (bra, de flesta med As är inga tävlingsmänniskor, utan gör det man tycker om för sig själv). Frihet under ansvar (bra). Ständigt arbetande elever så att ingen störs (emellanåt är det bra att gå igenom hur arbetet går, för att se om eleven fastnat i sin uppgift, eller behöver hjälp). Undersökande och självsökande metodik. Barnet är problemlösaren (bra om man vet syftet och inte bara ska undersöka för undersökandets skull). Läraren endast presentatör och intresseväckare. Läraren observerar elevens utveckling (ja, läraren ska inte vara den som står och pekar med hela handen som i militären, men läraren ska ju följa eleven). Prov för att visa ev. brister. Helhet blir till mindre delar (tvärtom, vi tänker ju i små delar och skapar en helhet). Gruppinriktad miljö (nej). Motivation och stimulans ger aktivt tänkande (ja).

Rudolf Steiner (Han utvecklade och startade den första Waldorfskolan 1919 som står för): naturvetenskapligt forskningsarbete förenat med en idealistisk eller religiös livssyn. Helhetssyn. Empati. Läraren avgör barnets kunskapsbehov. Barnet ska mötas i den konkreta upplevelsen. Fantasin i centrum ger bestående sinnesupplevelser. Utveckling följs i valet av lokaler och uppgifter. Alla av ovanstående uppgifter är enormt viktiga, speciellt att lokalerna är bra och att läraren behandlar eleverna individuellt. Känslan före intellekt. Att alltid välja känsla före intellekt, kan bli svårt, eftersom flera med AS har problem att sätta ord på sina känslor och blandar ihop dem. Förmiddagar fakta, på eftermiddagar konstnärliga aktiviteter. Bra med fasta ramar. Eleverna utformar arbetshäften istället för läroböcker. Jag hade nog haft svårt att utveckla mitt eget läromaterial. Prestationsbesked utifrån eleven.

Han utvecklade även Antroposofin (från latin: människa, visdom), vilket kan beskrivas som ”andevetenskap”.

Célestin Freinet (Grundade freinetrörelsen 1958: den aktiva eleven i centrum): Han ansåg att det viktigaste man kunde göra var att förbereda barnet på ett samhälle där barnet lever i jämlikhet, rättvisa och mänsklig värdighet. Barnet i centrum. Nyfikenhet är nyckeln till kunskap. Läraren organisatör som skapar möjlighet att söka kunskap. Verklighetsanpassad undervisning. Rätt verktyg i rätt miljö. Ansvar. Om läraren hjälper eleven att strukturera dagen, kan eleven få mycket bra insikter om livet och världen. Att lägga för mycket ansvar på eleven kan bli väldigt krävande.

Lev Wygotskij (Han fokuserar mycket på omgivning och sociala faktorer): Viktig för modern utvecklingspsykologi. Barns samspel med omgivningen. Utveckling genom relationer. Läraren stimulerar. Omgivning avgörande för utvecklingen och prestationen. Intelligens påverkas av sociala faktorer. Det kan nog ifrågasättas, till viss del är man nog född med en intelligens, en slags grund, men det går säkert att bli ”dummare” av att ha föräldrar som inte litar på en.

Min favoritpedagogik

1. Dewey säger ju ”Learning by doing” vilket jag tror är viktigt. Man lär sig och utvecklas genom sina misstag förhoppningsvis.
2. Det bästa med Montessori är att barnet ska arbeta i egen takt med det de tycker bäst om. Nackdelen med det är kanske att barnet snöar in på ett speciellt område (talar om egen erfarenhet eftersom jag läste Montessori från 1:an till 3:an). Här har dock läraren ett stort ansvar att styra rätt så att eleven inte ”snöar in sig”. Men jag tycker om hennes tankar om att man ska pröva sig fram och undersöka.
3. Med Steiner känner jag att jag hade fått lite problem. Det blir lite flummigt med för mycket konstnärliga utsvävningar enligt mig. Fast att använda fantasin i skolarbetet är bra. Helhetssyn och empati är bra.
4. Med Freinet hade jag känt litegrann det samma, att jag hade fått friheter att söka, fritt textande mm, det hade gjort att jag kanske tappat kontrollen och inte gjort så mycket. Även han betonar dock nyfikenhet som en nyckel till lärande vilket är bra. Mycket kunskaper om hur livet kan te sig.
5. Det jag tror är bra med Wygotskij är att han betonar omgivningen som avgörande i många fall.  Utan en förstående omgivning så kan skolan bli tuff.
Jag hade valt en blandning mellan Wygotskij och Dewey. För att: med nyfikenhet och vissa misstag pröva sig fram till den bästa lösningen och i rätt miljö så kommer i alla fall jag långt och att lära sig tillsammans med andra som dessa förordar.

Som pedagog ska jag

1. Slumpmässigt välja in elever i grupper, så kallad basgrupper som stöttas av lärare. Jag tror att vi föredrar om man vet vem man ska jobba med, att det inte bara slumpas.

2. Arbeta ut en frågeställning t ex Digerdöden och sedan i flera undergrupper, som plats, hur många döda m.fl. Även här kan eleven vilja veta varför den ska göra det och hur mycket tid man ska lägga på uppgiften.

3. Eleverna brainstormar: Eleverna skriver tillsammans ner på en tavla vad de kan om ämnet vilket skapar nya frågeställningar. Exempelvis varför läkarna bar masker. Det här kan bli spännande för elever med npf och för läraren; jag tror att man får en hel del udda förslag (tänker på mig själv). Det väcker nya tankar och funderingar när man hör andras idéer.

4. Låta eleverna undervisa varandra så att alla lär sig någonting. Jag tror att eleverna har mycket att lära av varandra på detta sätt, och de vet varför de ska prata med varandra, vilket säkert kan hjälpa dem att förstå att man kan ha nytta och glädje av att kommunicera.

5. Ofta avlutas det med redovisning i gruppen. Här kan det vara bra att ha alternativ, att kunna kompromissa och visa på att det finns andra alternativ än bara muntlig redovisning.  Som t.ex. att göra en plansch.
   
   

Problembaserat lärande

1. Elevernas eget lärande i och med att de själva styr lärandet. Kan skapa problem eftersom det är svårt att prioritera vad man ska börja med och när man ska avsluta.

2. Ökad kommunikation och dialog eftersom man arbetar i grupper. För de flesta av oss är det ingen fördel att jobba i grupper, eftersom vissa tappar koncentrationen väldigt lätt och andra har svårt att jobba i grupp där man inte kan bestämma själv och har svårt att komma överrens. Tror inte vi har så stort behov av detta. Det kan naturligtvis var a bra veta hur det är att jobba i grupp, det är vanligt på många arbetsplatser och utbildningar på högre nivå.

3. Att använda alla sinnen för att utvecklas. Om man får veta varför, kan det säkert för många av oss vara en fördel, eftersom vissa sinnen kan vara väldigt skarpa, som i mitt fall doft och syn.

4. Kunskaper som annars inte skulle ha använts, t.ex. sociala. Det är bra att ha ett hum om det sociala spelet.
   
   

Blooms taxonomi, husmodellen

Benjamin Bloom - en pedagogisk psykolog som på 40-talet i USA utvecklade ett system för att beskriva olika steg i lärandet. Taxonomi betyder ungefär: ”vetenskapen om indelning eller klassificering” (enligt Saob).

1. Faktakunskap (eleven tar till sig faktakunskapen): När jag var ca 7 till 12 år så älskade jag att läsa om allt som rörde svamp, geografi mm och mycket fastnade. Bland annat kunde jag alla världens flaggor och huvudstäder, något jag inte hade användning för. Här tror jag att många med Asperger kan glänsa, eftersom vi ofta har förmågan att ta in mycket fakta. Men fakta man inte tycker är viktigt, den struntar vissa totalt i.

2. Förklaring och förståelse: I mitt fall: Det finns ätliga och oätliga svampar. Kunna förklara hur en svamp är uppbyggd. Var växer de och varför? Detta är nästa steg i utvecklingen att inte bara veta om fakta utan att kunna förstå och förklara den.

3. Tillämpning och färdighet: I mitt fall kan jag ta några exempel från resor jag gjort. Jag tycker det är kul att läsa guideböcker för att sedan berätta om de platserna för dem jag reser med så att vi kan besöka dem. Men även berätta om historia, matkultur, natur mm. För någon annan med AS som kan ”allt” om Gamla stan, är det kul att ha rundtur med klassen och verkligen kunna glänsa.

4. Nyskapande och förtrogenhet: I den träffgruppen på Attention jag var ledare i så kan många olika viljor komma till tals. Då kan det sluta med att ingen kommer överrens. Ofta känner eller vet jag att en sak rent erfarenhetsmässigt är det bästa att göra. Och då brukar vi enas om det.
   
   

En god pedagog

1. Är en som är en duktig lyssnare. 2. Är en som kan entusiasmera sina elever.  3. Tar hänsyn till sina elevers egenheter, som funktionshinder, religion mm.  4. Är påläst och kan sina ämnen och är beredd på att revidera sina kunskaper utifrån ny forskning. 5. Kan fixa och trixa för att få varje individ att lära sig mer. 6. Kan få klassen med sig utan att det blir kaos.  7. Kan tänka att om eleven verkligen inte vill genomföra en uppgift, t.ex. att tala inför klassen, att läraren då ger eleven en annan uppgift. Åtminstone modifiera uppgiften. Detta för att spara eleven lidande. 8. Hittar den goda balansen. 9. Kan om någon mår dåligt hjälpa eleven att lyfta sig. 10. Klarar att lyfta eleven till nya nivåer.

1. Att kunna kommunicera: Om du inte får fram det du vill säga kan eleverna missuppfatta dig eller de uppgifter du vill att de ska göra. Alla ska på ett enkelt och logiskt sätt förstå vad du vill lära ut och varför de ska lära sig det.

2. Att kunna använda intressanta hjälpmedel: Om en uppgift är tråkig – som det mesta inom matematiken enligt mig – då kan det vara bra att kunna koppla uppgiften till det verkliga livet. T.ex. att skapa en personlig budget är viktig att kunna. Om det är någon uppgift i ett No-ämne – besök ett naturreservat, beskåda stjärnhimlen eller besök stranden och dess varelser. Detta gör uppgiften mycket mer intressant.

3. Planera, organisera och strukturera: Om du inte kan planera, strukturera eller organisera undervisningen för dina elever, då kanske de inte vet hur, var, när och varför uppgiften ska genomföras. Detta är mycket viktigt när läraren har elever med npf. Du själv som lärare har antagligen mycket svårt att genomföra undervisningen om du inte har någon kontroll.

4. Att vara förstående och empatisk: Det är mycket viktigt att förstå om eleven har det svårt hemma, har psykiska problem eller går på regelbundna läkarbesök så att man kan lägga om elevens arbete med t.ex. fler hemtentor och hemarbeten. Att man som lärare vågar tänka utanför ramarna.

Vilka värderingar vill jag överföra till eleverna om jag själv vore lärare?

De egenskaper som jag nämner nedan nämner jag för att jag tror att eleverna får ett bättre liv och kanske blir lite schysstare människor på köpet.

1. Allas lika rättigheter och att behandla alla lika. Att sprida glädje, värme och kärlek:
Den här punkten är så självklar, att behandla alla lika. Att i tidig skolålder få eleverna att förstå att alla är lika mycket värda. Här kommer två klassiska citat som kan sammanfatta punkten: ”Allt ni vill att människor ska göra för er ska ni göra för dem”, Gyllene Regeln av självaste Mr. Jesus. ”Tillfoga inte andra vad du inte vill att de ska tillfoga dig” sa den kinesiska tänkaren Konfucius.

2. Att vara dig själv och stå för den du är:
Om jag hade varit lärare hade jag arbetat hårt för att eleverna ska våga stå upp för dem de är. I vissa fall hamnar ju någon i fel bekantskapskrets (t ex folk som stjäl, vandaliserar mm). Då kan jag fråga varför eleven umgås med dem, om han/hon har problem hemma, och försöka plocka fram individens inneboende styrka. Att stärka elevernas självförtroende och självkänsla. Att få dem att våga tro på sig själva, att de duger som de är och att de kan lyckas utifrån sina förutsättningar.

3. Att inte mobba eller förtrycka någon:
Om någon av eleverna mobbas eller stöts ut av sina kamrater, då är det enligt mig viktigt att medla mellan dem. Berätta för mobbaren, ”hur tror du den du mobbar känner sig nu i den situationen, skulle du själv vilja vara i samma situation?”. Många med NPF har svårt att sätta sig in i hur andra tänker (mentalisering) och man kanske inte menar något illa med det man säger. Fast den andra personen kan ta det på ett helt annat sätt. Det är viktigt att uppmuntra och stötta elever som mobbas, och låta dem tro på sig själva. ”Det är inte du som är konstig utan mobbaren som har problem”. Här kan jag lägga till ur ett NPF-perspektiv att mobbaren kanske inte förstår att han gör fel, det är såklart viktigt att jag som lärare kan förklara för mobbaren att han gör fel och varför det är fel. Här kommer ett uttryck som passar in på flera punkter: ”Gör det goda och undvik det onda”. Myntat av Tomas av Aquino.

4. Att vara en bra förebild:
Det är viktigt att föregå med gott exempel. Visa att jag med egen diagnos faktiskt kan vara lärare för er med As och skapa en tro på att det mesta går, om man får uppmuntran, stöd och respekt för den man är.
   Att det jag säger till mina elever det ska jag själv stå för och göra. Om jag som lärare alltid kommer för sent, varför ska då eleverna komma i tid? Eleverna gör ju som jag gör, inte som jag säger åt dem att göra (så funkar jag fortsattJ).  Om jag står och röker i rökrutan och sedan går in och uppmanar eleverna att inte röka, klingar det lite falskt.  Om jag som lärare kör bil till jobbet och uppmuntrar eleverna att åka buss eller cykla istället för att köra moped eller bil, då bör jag nog sluta. Istället ta bussen, tåget eller cykeln för att visa att det går jättebra och att ni samtidigt sparar både miljön och plånboken.

Uppmärksamhet

Det är mycket viktigt att ge eleverna lika mycket uppmärksamhet, och inte bara lägga fokus på dem som är mest självgående, eller de som har mest problem. Självklart kräver stökiga elever mycket uppmärksamhet, för att fungera. Det behöver även de som jobbar i högt tempo, med hjälp av stimulerande uppgifter, men alla i klassrummet borde tilldelas samma tid. De som inte syns, ”den stora massan”, där de flesta kanske fungerar utan problem. Om man ger dem lite extra uppmärksamhet kan de prestera ännu bättre. Det gäller såklart att se varje individs styrkor och få eleven att inse dem men även kämpa med de lite sämre sidorna. Vissa sidor kanske eleven har stora problem med och om de inte är livsviktiga, kan det eventuellt gå att inte bry sig om dem som lärare. Om det tar för mycket energi från eleven kan det bli så att den inte klarar av sina andra ämnen och det leder bara till besvikelse.

Ibland kan det finnas själ till att ge vissa elever extra stöd. Jag tänker, om eleven har långt till skolan, och kommer lite senare till lektionen. Det finns flera som har någon form av funktionsnedsättning i tillägg till sin AS som dyslexi, koncentrationssvårigheter, dålig hörsel mm. För att de ska fungera i skolan som alla andra, eller i vissa fall över huvudtaget, är det viktigt att försöka uppfylla elevens önskan om hjälpmedel, som att få jobba ensam ibland, att erbjuda muntliga prov om eleven t ex skriver långsamt. Men då tror jag att det är bra att jag som lärare förklarar för de andra eleverna varför dessa elever får ”förmåner”. Annars uppstår säkert lätt avundsjuka eller mobbing.

Om någon av eleverna mår skit, fråga varför, om den t ex sovit dåligt, har problem i hemmet och försöka vara där som vän och anpassa undervisningen efter elevens förutsättning för stunden.

Ledarskapsfilosofi

Ännu en uppgift som man kan hålla på och fundera över hela livet och som jag antagligen håller rätt öppet. Jag är så splittrad som person att jag byter mål och inriktning hela tiden. Jag skulle vilja följa en viss väg som jag kan vandra, men den ändras från dag till dag även med ett mål uppskrivet.

Men jag kan tänka mig att jag skulle vara den stora eken mitt i en svamp- och bärskog. Jag som ek, vill ha rötterna i jorden och sprida mina kunskaper, erfarenheter, tankar, idéer till svamparna och bären, medan de ger näring = kunskap, barnslighet och nya idéer tillbaka. Detta utvecklar bägge parterna och ingen känner sig större än någon annan (även om jag som ek är störst rent bokstavligtJ). Här ser jag lite långsökt att bären kommer först – de som lär sig tidigast, medan svamparna växer lite långsammare och behöver mer tid eller näring på sig att mogna. De kommer ju först på hösten.

Efter monsunregn kommer det paraplydrinkar. Ungefär så har jag alltid känt mig; ena dagen känner jag mig nere, andra dagen så är jag ovanför molnen och tredje och fjärde dagen känner jag mig rätt ”normal”.Eller först kommer inget och sen kommer allt = ketchupeffekt. Varför bli hög på droger när man kan bli hög på sig själv? Det är ganska lärorikt…

Inredningen i klassrummet

Enligt mig så består ett idealiskt klassrum av: Lugna färger, som varmt vitt eller ljusgult, lysrör med varmt ljus (inget äckligt vitt ljus som kryper in i kroppen), flera fönster så att man kan få in solen och frisk luft, men även persienner när det krävs, bekväma stolar (inte för bekväma så att man somnar). Men även att det finns affischer eller tavlor som rör ämnet eller som kan väcka nya tankar. Men inte så mycket så att det stör uppmärksamheten. Viktigt att det är ett tyst klassrum, utan alltför störande datorfläktar.
   Kanske att eleverna får vara med att inreda. Detta ger lugn och harmoni i kroppen och man (antagligen de flesta) har lättare att lära sig. Om klassrummet känns instängt, dålig lukt, mörkt, äckliga vita lysrör, svarta tavlan – en sådan med vita kritor som skriker i kroppen – då är det svårt att fokusera på det som läraren säger och man blir omotiverad.

Hur möbleringen ser ut kan också påverka inlärningen. Om klassrummet är traditionellt möblerat med läraren längst fram och alla sittande på rader i klassrummet, kan läraren kännas lite auktoritär. Som någon som står över eleverna och bestämmer. Detta har jag reagerat på; det har ofta känts som att läraren är som en radio som står och pratar. Om eleverna sitter som i en hästsko, brukar det kännas som alla inkluderas. Man kan även sitta som i små öar, där flera smågrupper kan diskutera. Det är dock svårt för alla att se vad som sker framme vid tavlan.

Mazlows Behovstrappa

Inre behov: Göra något av egen vilja, t ex måla, baka.
Yttre behov: För att man måste, t ex jobba – något som kräver morot.
Mazlow delar in trappan i 5 delar:

1. Fysiska behov - som mat, sömn och rörelse.
2. Trygghet/Säkerhet – tak över huvudet, känna säkerhet.
3. Sociala behov – Relationer, Kompisar, Familj, Husdjur, att få vara ensam.
4. Självförtroende – Tron på sig själv är viktigt.
5. Självförverkligande – Att när alla krav är uppfyllda, t ex bli sångare.

De grundläggande behoven (1 till 3) måste uppfyllas, annars är det svårt att avancera till steg 4 och 5 på behovstrappan.

Ungdomars förutsättningar enligt trappan, steg efter steg

1. Jag tänker på barnen som har svårt att sitta still. För att de ska lyckas i skolan kan de få ta sig en paus utanför klassrummet under lektionstid. Men även omvänt: Många med AS vill vara i samma miljö hela skoldagen, utan för mycket pauser och utan klassrumsbyten för att trivas. Och att maten är näringsrik så att barnen orkar med skoldagen. Men även att de får utbildning i vad man bör äta.
  Om man har problem att sova, ta reda på varför och kanske dricka mjölk eller gå en promenad innan läggdags. Flera ungdomar rör sig inte tillräckligt och det kan gå ut över hälsan och skolresultaten.

2. En trygg skolmiljö utan mobbing och stökiga klassrum. Mycket viktigt. Att alla kan gå till skolan utan att känna rädsla. Att lokalerna är utan mögel, lite störande moment som ljud, vissa ljus och dålig hygien som kan skapa huvudvärk och allergier = dåligt skolarbete.

3. Att eleverna har kompisar de trivs med. Att man inte som lärare försöker tvinga på eleverna kompisar när de vill vara ensamma. Att följa upp barnet om det verkar ha problem i hemmet. Att få leka och må bra med sina kompisar efter sina förutsättningar, men även få lov att ”stänga av omvärlden” för att ladda energi.

4. Självförtroende och självkänsla är viktiga för att kunna prestera bra eller på topp. Om inte de grundläggande stenarna ligger på plats, hur ska man då kunna prestera något? Speciellt i tidig ålder när grunden för framtiden läggs. Som lärare är det viktigt att ge eleverna beröm och uppmuntran. Flera med As har ett skiftande eller dåligt självförtroende, så det är viktigt som lärare att uppmärksamma det.

5. När eleven känner sig i ett med sig själv och allt bara flyter på, då kan det vara dags för självförverkligandet. Delta i en föreställning man inte vågat tidigare. Välja en utbildning som kändes för tuff tidigare, men nu är möjlig. Att gå en utbildning eller kurs du inte tidigare vågat gå.

Av: Fredrik Eriksson, 21/01-10