|
Det här speglar väldigt bra hur jag ser på orienteringen.
Att jag ibland kan hata den för att jag inte känner att jag lyckas och
att allt som så ofta blir fel när jag springer orienteringstävlingar.
Samtidigt så älskar jag den för allt den har gett mig när det gäller att
utvecklas så väl fysiskt som psykiskt.
Det känns ibland som att jag och orienteringen har lite samma förhållande
som man kan se i någon romantisk komedi.
Jag blir förbannad på den och lovar att lämna den och aldrig komma tillbaka
men i slutändan konstaterar jag ändå att den gett mig väldigt mycket,
så jag väljer att stanna.
"Som att snubbla sig fram över ett minfält."
Att ha Asperger och Damp och hålla på med orientering är lite som att
snubbla sig fram över ett minfält.
Man är inte särskilt bra på det man gör samtidigt som man vet att efter
ett enda felsteg så kommer en explosion.
De svårigheter som framförallt finns är att min Asperger gör att jag har
väldigt svårt att se ett område på kartan och sedan föreställa mig hur
det ska se ut i verkligheten. Sedan har man som Aspergare en benägenhet
att ha svårt att hitta i framförallt nya områden vilket ytterligare försvårar
orienteringen eftersom det är ganska ovanligt att du springer i exakt
samma område flera gånger.
Dampdelen i mig gör mig dessutom väldigt impulsiv.
Vilket leder fram till nästa problem.
Som beror på det som framförallt existerar i Stockholmsområdet.
Nämligen att kartan inte alltid stämmer med verkligheten.
I Stockholmsområdet är det inte ovanligt att det finns många lömska falskstigar
som är upptrampade av folk som gått i skogen men som inte syns på kartan.
En vanlig orienterare klarar av att läsa av och tänka till och chansar
inte.
Men när man har Asperger/Damp har man för det första som sagt väldigt
svårt att läsa av kartan och för det andra är man så impulsiv att man
inte hinner tänka tanken "Vänta nu, är det här verkligen rätt stig?"
Lägg också till att jag har en vinnarskalle som får fotbollsspelaren Wayne
Rooney att verka lugn och snäll, så har ni min situation till orientering.
Lyssna på musik en strategi för att lugna mig.
Förståeligt nog har jag haft ett flertal utbrott som det i inledningen
och jag är medveten om att jag aldrig kommer utses till årets gentleman
inom orientering.
Ofta har mina utbrott gått ut över mina föräldrar, som länge var de drivande
vad gällde orienterandet, och i stort sett lagt hela skulden på dem.
Eller också har jag fått utbrott på korkade funktionärer vid avläsningen
som kommit med kommentaren
"Du har inte tagit alla kontroller."
Nähä, menar ni att jag inte tog alla kontroller trotts att jag sprang
vilse efter ungefär halva banan och bröt.
Mitt tips till er är att det räcker med "Ej godkänd." Eller allra helst
inget alls.
Idag har jag ett par strategier för att klara av mina svårigheter i orienteringen.
För det första sitter jag alltid minst tio minuter innan jag ska starta
och laddar med musik och går in i mig själv.
På så sätt blir jag lugnare och betydligt mer fokuserad och därmed minskar
utbrotten då jag inte misslyckas lika ofta.
Men senast det hände hanterade jag det genom att säga till mig själv att
ta mig i kragen och ha Liverpools lagkapten i fotboll Steven Gerrard som
alltid kämpar in i det sista som förebild, och det hjälpte mig igenom
den tävlingen.
"Utan den hade jag inte varit där jag är idag."
Men orienteringen har inte bara varit en plåga av svårigheter utan har
även gett mig väldigt mycket och det är just därför som jag aldrig på
alvar kunnat lägga av med sporten.
För hur mycket jag än spottat och svurit över orienteringen har jag alltid
kommit fram till att utan den hade jag aldrig varit där jag är idag.
Det första som vi märkte i min utveckling var att jag helt plötsligt under
en träning hoppade över hinder som mindre stockar och stenar.
Bara några år tidigare fick jag anstränga mig till det yttersta för att
ens kunna hoppa jämfota upp för ett trappsteg.
Det är inte bara den fysiska styrkan som påverkats av orienteringen utan
framförallt midjemåttet.
På några få år gick jag från att ha varit onaturligt fet till att bli
rätt normalt byggd.
Idag kan jag springa i de flesta skogsterränger, även om det fortfarande
kan gå lite långsamt.
Min långsamma löpning för mig in på nästa positiva sak som orienteringen
gett mig: Känslan av att få bli accepterad för den nivå jag håller.
Jag tror att det är få idrotter om ens någon annan som har en sån acceptens
med olika nivåer.
Jag kommer aldrig kunna springa på samma nivå som våra bästa herrar hur
mycket jag än tränar.
Men skillnaden här är att i orienteringen förstår man det men accepterar
det också och man behandlas på precis samma sätt som någon annan.
Om vi ska jämföra det här med tillexempel fotbollen så är det betydligt
mera utslagning där så sent som förra året så skickade Göteborgsklubben
GAIS ut brev adresserat till barn som spelade i GAIS lag för tioåringar
där det kort och gott stod att de inte längre var önskvärda i föreningen.
Samtidigt låter alltså Tumba-Mälarhöjden mig med Asperger/Damp få vara
med på samma träningar som våra elit löpare här finns en hel del att lära
för andra idrotter. Idag har jag mer och mer börjat gå mot att vara aktiv
som coach för våra stafettlag istället för att springa själv.
Coachuppdraget passar mig bättre som Aspergare då det jobbet mer handlar
om att hålla reda på sträcktider, placeringar och att få löpare att vara
klara att sticka ut på sin sträcka i god tid.
Jag blev även nominerad till årets klubbmedlem 2009 för mina coach insatser
vid 25-Manna. Naturligtvis är det underbart att ha hittat ett sätt för
mig att ge tillbaka något till klubben som gjort så mycket för mig.
De har utvecklat mig som människa och nu är det min tur att få vara med
och utveckla Tumba-Mälarhöjden som klubb, om än bara lite så känns det
ändå väldigt bra.
Vad jag vill säga med det här, är nog att något som man har svårigheter
med och är förbannad på ibland kanske ändå kan utveckla än som människa
och få en att må bättre.
Trots alla svårigheter tror jag också att orienteringens motionsform passar
för oss med funktionshinder, då vi trots allt ändå accepteras för våra
svårigheter och tillåts bara vara just oss själva utan några stora krav
och förväntningar på oss.
Till alla er i Tumba-Mälarhöjden OK: tack för ert stöd genom åren.
Anders Moberg
|