|
1996 blir Bo Strandberg uppringd av en person på Huddinge kommun. Bosse
får veta att Huddinge kommun tänker starta en ny gymnasieverksamhet och
nu undrar man om Bosse vill vara den som leder den. Bosse tackar ja till
erbjudandet.
Drygt fyra år senare träffar Bosse mellanstadieläraren Classe på en studiedag
för lärare och berättar om verksamheten som nu kommit igång. Classe nappar
snart på idén och söker den andra lärartjänsten.
Tio år senare sitter Bosse i en soffa på hans och Classes kontor.
Rummets väggar är målade i en stilfull grå färg och på ena vägen har man
målat ett vitt träd.
Det som började som en liten verksamhet i ett rum med Bosse som ensam
lärare har nu vuxit till åtta elever på fyra årskullar i tre olika rum.
Förutom Bosse och Classe är det nu dessutom ett tjugotal andra lärare
inblandade.
"Jag trodde nog inte det skulle bli så stort", säger Bosse.
Han är som alltid glad och pratar glatt på om verksamheten, som nu får
fler ansökningar än vad man kan ta emot. Bosse skämtar också en hel del
under intervjun.
"Jag tycker att det är viktigt att man skrattar och det gäller inte bara
i skolan, utan på alla arbetsplatser. För om man skrattar då trivs man."
"En bra pedagogisk metod det är när eleven förstår
vaf man säger och lär sig något."
I den arbetsplan som Bosse och Classe har, står det att man ska jobba
med god och varierad pedagogik.
Det här innebär att undervisningen är individualiserad.
Vilket innebär att man gör en sak för en elev, en annan sak för en annan
elev och en tredje sak för en tredje.
Bosse säger att han tycker att just ordet pedagogiska metoder är ett konstigt
uttryck.
"Vad det handlar om är att en bra pedagogisk metod det är när eleven förstår
vad man säger och lär sig något."
"För sen vad den pedagogiska metoden heter det spelar ingen roll," fortsätter
han.
Anledningen till att man byggt upp utbildningen på det här sättet, med
att var och en av eleverna jobbar för sig är att Bosse och Classe som
många andra kommit fram till att elever med Asperger är väldigt olika.
Vilket gör att den individualiserade formen som möjliggör att man får
jobba i sin egen takt på precis den nivå där man för närvarande befinner
sig, är den bästa för en Aspergerverksamhet.
"Det kommer även upp elever hit från stora skolan och de säger ju att
det är ju så här man skulle gå."
Men Bosse menar samtidigt att problemet är att en verksamhet som är uppbyggd
på det här sättet kostar väldigt mycket pengar.
Det som framför allt kostar är de nya datorer som Aspergerklassen använder
väldigt mycket i sin undervisning.
"Det man kan lära sig bland annat det är att klasserna skulle vara mindre,"
säger Bosse.
Men problemet är att även det systemet kostar en hel del eftersom man
behöver lärare till alla smågrupper i så fall.
Dessutom är det så att det idag inte finns gott om pengar vare sig i skolan
eller någon annanstans i samhället, så vem ska finansiera utbildningen?
Att jobba med olika pedagogiska metoder som Bosse och Classe gör kallas
Fenemologi och innebär att man väljer pedagogisk metod utifrån hur man
uppfattar eleven.
"Klasserna skulle vara mindre."
Den som jobbar med de elever som kommer upp till skolan är Classe, som
framförallt har matte A och ibland B både med Asperger klassen och med
elever på övriga skolan.
Han har bland annat lektioner i en studiegrupp som kallas Studion, där
man kan få hjälp med matten.
Classe menar, att det som framförallt skiljer sig mellan att ha Aspergerklassen
och Studion är att han i studion har en grupp på tolv elever och därför
måste lägga upp lektionen som så att han har genomgång på tavlan och sedan
har en diskussion i gruppen om det hela.
När han har Aspergerklassen eller enskilda elever med mattesvårigheter
så kan han gå in mer på varje elev eftersom det är en mindre grupp.
Classe menar också, att en annan skillnad är att i studion har alla svårt
med matte medan i Aspergerklassen är det mera olika.
"Många av dem har ju också svårt med matten. Men inte alla. Så att jag
har en del elever och har även haft elever tidigare som vart jätteduktiga
i matte. Så att det blir en stor skillnad."
I de här fallen när man är duktig i matte berättar Classe att man får
gå ut och läsa det i storklass. Det gäller även i andra ämnen.
"För mig skulle det vara mycket krävande att träffa
så mycket folk."
Det man slås av när man kommer in i klassrummen är hur tyst det är.
Alla sitter och jobbar vid sina datorer och det enda som hörs i rummet
är det mycket svaga suset från billarna på Huddingevägen.
Vid en av datorerna sitter Elias som nu är inne på sitt tredje år i klassen.
Som elev på Aspergerenheten kan man även välja ett fjärde år.
Sitt långa röda hår har han i en lång hästsvans.
Vi sätter oss i det lugna kontor där Bosse precis suttit och berättat
om verksamheten.
"Det är jätte bra," säger Elias när han får frågan om hur det är att gå
i klassen.
Han pekar framförallt på det lugnare tempot och att man får jobba i sin
egen takt om man jämför mot stora klasser där alla förväntas hålla samma
takt.
"För mig skulle det vara mycket krävande att träffa så mycket folk och
de har ju en snabbare takt som jag kanske inte hinner med."
Just situationer när det är mycket folk, berättar Elias att han har problem
med.
"Jag har aldrig trivts nere i hallen och jag blir väldigt nervös. Så jag
trivs bäst här uppe."
"Dem säger att de favoriserar oss lite."
Elias berättar att förutom det individuella arbetet har man även en del
sociala övningar i grupp.
Han berättar att han själv har lite rester från sin förra skola och tror
att det nog är så med många elever och att det därför inte skulle fungera
att alla gjorde samma sak. Elias berättar, att han på vissa lektioner
utanför klassen kan bli störd av att vissa elever pratar för mycket.
"Det kan bli lite snackigt och då har jag svårt att koncentrera mig."
Elias berättar att han är lite ljudkänslig något som förövrigt inte är
ovanligt när man har Asperger.
Men Elias berättar att lärarna som har Asperger gruppen i bild och idrott
menar att dem jobbar väldigt koncentrerat.
"Dem säger att de favoriserar oss lite. Det är skönt att ha våran grupp
tydligen."
"Man kan hantera sitt funktionshinder på ett väldigt
bra sätt."
Nere på andra våningen på ett annat kontor, sitter Ylva Lokander som
är vice rektor för Aspergerenheten.
Ylva berättar, att hon är väldigt nöjd med att hon ser att de flesta elever
går ur Aspergerprogrammet med godkända gymnasiebetyg.
Ylva har även upptäckt att eleverna varit väldigt nöjda med utbildningen
vid de individuella samtal hon haft med varje elev de senaste åren.
Det som hon tycker är bästa är att man som elev på Aspergerenheten har
möjligheten att både jobba i den lilla gruppen och även att gå ut i storklass,
vilket också är en målsättning som man har med verksamheten.
"Det tycker jag är det bästa att vi har båda så att man kan variera det
lite efter elevernas förmåga"
När det gäller pedagogiska metoder berättar Ylva att man inte har någon
speciell pedagogisk metod som används på skolan.
"Jag personligen tror att man måste ha många olika. För olika metoder
passar olika elever olika bra."
När det gäller finansieringen av verksamheten berättar Ylva att man får
en så kallad elevpeng från elevens respektive kommun och den täcker sedan
de kostnader som man har.
"Jag tycker att det väldigt spännande att följa de här eleverna och se
att man faktiskt utvecklas väldigt mycket. Man kan hantera sitt handikapp
på ett väldigt bra sätt tycker jag."
Anders Moberg
|