Många unga vuxna med Asperger syndrom (AS) finns på daglig verksamhet och/eller har aktivitetsersättning. Det sägs att en del av dessa lever sina liv mest framför datorn. Efter avslutad grundskola eller gymnasium, kan det verka som om det inte fanns någon fortsättning för dem.
När jag först hörde om detta, hade jag svårt att förstå hur det kunde vara möjligt.
Varför är de inte ute på arbete? Finns inte arbete till människor med Asperger syndrom? Den här gruppen av människor borde vara en dröm för en arbetsgivare att anställa. Några typiska egenskaper som är vanliga i gruppen är; lojalitet, noggrannhet och ärlighet. Ofta parat med ett brinnande intresse för de arbetsuppgifter som passar dem bra.
Men kanske är det i stället så, att i dagens samhälle, slås de ut som har den typen av svårigheter som är karakteristiskt för Aspergers syndrom. Svårigheter i social samvaro och i kommunikation.
Så tänker jag på min egen bakgrund när det gäller arbete. Jag tänker på de många olika typer av arbeten jag haft och alla de arbetsplatser jag jobbat på. Jag var ofta bra på att utföra det jag skulle göra. Gjorde arbetsuppgifterna rätt och ganska snabbt. Och med detta kunde arbetsledning inte vara annat än nöjd. När jag nu tänker efter, så inser jag att jag var faktiskt tyst vid fikat. Satt för det mesta och tänkte på något annat. Men det var fullt accepterat. I alla fall inget problem. Eller när jag jobbade som vårdbiträde då kunde man under rasten lägga sig och vila i en av sofforna i personalrummet. Slappna av och ta igen sig.
Inte att jag hade en tanke på, att jag skulle vara annorlunda på något sätt.
Efter mycket och lång utbildning, civilingenjörsexamen bland annat, så blev arbetsuppgifterna mer komplexa och skulle utföras mer självständigt. Problemet var att försöka förstå målen. Jag hade önskat mer struktur, mer arbetsplanering, mer konkreta mål och konkreta delmål.
En del av arbetsuppgifterna kunde dessutom vara outtalade. Denna otydlighet och oprecishet, tyckte jag var svår att klara av. Dessutom kunde arbetskamrater och chefer, alla ha olika uppfattning om vad som ingick i mina arbetsuppgifter.
Arbetsbeskrivning saknades alltid, på alla arbetsplatser jag var på. Man sa ofta att en arbetsbeskrivning är bra att ha, men ingen tog fram en sådan. Det verkade ligga någon sorts förlamning över att ta fram sådana till de anställda.
För att jag skulle ha klarat av dessa arbetssituationer bättre så är det några förutsättningar som hade behövt förändras . Jag kan inte låta bli att fundera på, att det är något som de unga vuxna med AS skulle behöva hjälp med från början av sin karriär.
Jag förstår att det hade hjälpt mig oerhört mycket om jag tidigt insett mitt funktionshinder, min begränsning.
Men samtidigt gjorde jag faktiskt delvis det. Jag kände naturligtvis av att jag skulle behöva arbeta på ett lite annorlunda sätt. I den optimala världen av alla världar, borde jag fått det bara utifrån att jag förklarat att det var helt avgörande för mig. Till exempel önskade jag att få arbeta ostört under en del av dagen. Jag ville inte vara ständig tillgänglig på telefon. Jag kunde inte ha för många pågående ärenden samtidigt. På vissa arbetsplatser kunde detta gå bra men på andra inte. Det blev en källa till oro att inte ha kontroll, inte vara säker på att det skulle respekteras. Till slut kanske jag satsade allt på att jobba på det sätt som förväntades av mig. Resultatet brukade bli en total kollaps. Det var som att vara en jonglör som jonglerar med för många bollar. Tappar man en, tappar man alla.
Kollapserna var fysiska eller psykiska. Alltid dramatiska. Exempel på fysisk kollaps var allvarliga ryggproblem, diskbråck. En kota i ryggen gick sönder och jag riskerade bestående invaliditet som följd. En senare kollaps bestod av migrän med ständiga spyattacker som brukade pågå 20 timmar i sträck. Mellan kräkningarna befann jag mig i ett halvt medvetslöst tillstånd. Jag sov då t.ex. utan problem på ett betonggolv eller i ett buskage i skogen.
Här en önskelista på vad som hade underlättat för mig i arbetslivet;
- Kunskap om handikappet, vilket hade gett acceptans för lite annorlunda arbetsförhållanden och därmed en trygghet för mig att inte ständigt behöva ifrågasättas på den punkten.
2. Rätt till en viss flexibilitet när det gäller tiden. Det ger mer flyt i arbetet och gör det enklare för mig att koncentrera mig på mina uppgifter. Samtidigt, när en viss tid verkligen är viktig att passa då är den lätt att passa.
3. En mentor eller coach. Någon att diskutera allt jag funderar på när det gäller jobbet. Checka av att jag är på rätt väg. Hjälp med struktur och planering. En mentor som är kunnig inom mitt arbetsområde och samtidigt är mogen som människa.
4. En rätt/möjlighet till arbetsförkortning. Arbetsförkortningen är till för att ge mig möjlighet att ha ett fungerande liv. Med den kan det finnas utrymme för återhämtning och en chans för mig att fungera under en längre tid. Slipper sammanbrott och sjukdom.
5. En arbetsplats där man arbetar relativt strukturerat, gärna i projektform, där projektdokument används aktivt och målmedvetet. En riktigt bra chef är naturligtvis ett önskemål.
Jag börjar leta efter verksamheter som hjälper ungdomar med AS att komma ut på reguljära arbetsmarknaden. Jag tänker att man får se dessa verksamheter som en hjälp vid en övergång till nya miljöer och nya livssituationer. Just övergångar/förändringar kan vi med AS uppleva som extra jobbigt.
Som jag förstår det så riskerar flera av de unga med AS som idag har aktivitetsersättning att bli av med den. En ersättning de har behövt och som de har vant sig vid. De har ofta inte fått det stöd de behöver för att komma ut på arbetsmarknaden.
Jag letar och hittar några olika dagliga verksamheter som har som mål att få ut ungdomar med AS på arbetsmarknaden. De här dagliga verksamheterna är relativt nya och har därför inte än några konkreta resultat som visar att ungdomar har fått jobb. Deras verksamhetside bygger på att anpassa en arbetsplats så att den passar människor med AS. Här tränas sedan de unga med AS. De får känna på hur det är att jobba, sköta ett jobb framgångsrikt på en arbetsplats, som fungerar bra för dem.
Då verksamheterna är nya utgör de samtidigt en viktig kunskapsuppbyggnad för personalen. Jag upplever ett ärligt engagemang hos personalen och en respekt för de människor de är tänkta att hjälpa. Men jag saknar framtida planering och idéer om hur en arbetsmarknadsintroduktion ska se ut. Deras fokus verkar ligga på att utbilda sin klient till att förhoppningsvis klara ett vanligt arbete. Stötta klienten vid jobbsökandet men sedan relativt snart efter att klienten fått arbete, anse att uppdraget är slutfört.
Problemet som jag ser det, är att de har skapat optimala förhållanden för den unge med AS på sin försöksarbetsplats. Men dessa förhållanden existerar med största sannolikhet inte i verkligheten, speciellt som den framtida arbetsplatsen inte alls bearbetas och utbildas. Att bara försöka förändra personen med AS räcker inte.
I mitt vidare sökande efter något jag tror kan fungera som hjälp ut i arbetslivet för unga med AS, så hittar jag ett samarbetsprojekt i Örebro. Detta står kommunen, arbetsförmedlingen, landstinget och försäkringskassan som initiativtagare till. Projektet heter SATSA (Samverkan Asperger Till Sysselsättning Arbete) och har som syfte att utveckla samverkansformer mellan dessa enheter, så att unga (19-30) med AS/Högfungerande autism genom ett långsiktigt stöd ska få möjlighet att få en anställning på den reguljära arbetsmarknaden.
SATSA projektets mål är att ta fram en väl fungerande arbetsmodell. Projektet ska ta fram bra företagskontakter, presentera sina klienter med de kunskaper, färdigheter och erfarenheter som de har och som kan vara intressant för företaget. De förbereder företaget väl och ger utbildning om hur en person med AS/Högfungerande autism kan ha en något annorlunda perception och behöva annorlunda form av stöd.
Under projektettiden är det planerat för att ta emot cirka 25 klienter. Varje ny klient får hjälp med en kartläggning inför arbetssökandet. En kartläggning av styrkor och svagheter, erfarenheter, utbildning, intressen osv. En process som tar 12 veckor med ett möte inplanerat per vecka. En genomgång som hjälper att få fram en tydligare bild av den arbetssökande men som även kan fungera som en utvecklande process för klienten själv.
Jag får veta att SATSA;
bygger upp företagskontakter på ett liknande sätt som sker i företagsvärlden. Genom ett aktivt kontaktnätskapande.
har som ide att följa sin klient på den nya arbetsplatsen som coach, så länge som det behövs. Tankar finns på att det skulle kunna vara arbetslivet ut.
inte vill använda lönebidrag som en morot. Det är ett hjälpmedel som kan användas men inte som en regel.
är fullt medvetna om att många med AS har en lång återhämtningstid vilket kan innebära att en arbetstidsförkortning är nödvändig.
Projektet är i sin nuvarande form är tidsbegränsat och kommer att avslutas under 2011 men målet är att framgångsrika delar av projektet ska implementeras i ordinarie verksamhet, t.ex. ingå i arbetsförmedlingens verksamhet.
En viktig fråga för mig i alla kontakter med människor som ska hjälpa oss är ta reda på att de är ärliga och behandlar oss med respekt. Gärna att de är nyfikna på oss och har förstått att de till fullo inte alls har förstått sig på oss. Jag känner att jag finner det i SATSA-projektet.
Jag är nöjd. Jag har hittat en modell jag faktiskt kan tro på. Blir det här projektet framgångsrikt tror jag att det kan hjälpa många människor med AS till bättre förutsättningar på arbetsmarknaden.
Serena Hasselblad
|