|
Jag brukar kalla mig för tidspessimist. För jag blir så
nervös när jag har en tid att passa att det tar upp all tankeverksamhet
för stunden. Ska jag åka buss till centrum måste jag
minst en timme innan veta exakt hur jag ska åka, varifrån
jag ska åka och hur lång tid jag rimligtvis bör vänta
innan jag går till busshållplatsen. Jag försöker
komma till hållplatsen tio minuter innan bussen ska gå, men
jag är alltid på plats minst 20 minuter innan. För vem
vet, bussen kanske kommer för tidigt? Och när jag ska åka
tunnelbana och ser att Fruängen-tåget går om 3 minuter
får jag alltid lite extra bråttom. Att det ska vara så
krångligt att ta sig från punkt A till punkt B.
När jag ska resa med SJ händer det att jag är på
plats på centralstationen 5 (fem) timmar innan tåget ska gå.
Det är väntandet som gör mig stressad, i kombination med
att jag utgår från att något kommer att gå fel.
Min livsfilosofi är "bättre att vara för tidig än
för sen", något jag fått höra från mina
föräldrar sedan barnsben och som jag verkligen tar fasta på.
När jag blir tillfrågad om jag kan passa tider svarar jag ärligt
"nej". Folk utgår i regel från att jag då
är sen hela tiden, så jag har gjort det till en vana att lägga
till "jag är alltid för tidig". Men det verkar inte
som att det ryms i "passa tider"-konceptet, för folk tittar
på mig som om jag ramlat ur ett träd när jag säger
det.
Inte för att jag är jättestressad konstant, jag vill se
mig själv som någorlunda tålmodig, bara när det
kommer till att resa eller träffa någon eller gå till
en affär (så att de inte hinner stänga). Jag antar att
jag har garderat mig lite inför saker som kan gå fel. Det kan
hända att jag tar ett tidigare tåg ifall det skulle bli problem,
t.ex. att ett annat tåg blockerar rälsen eller sprängs,
för jag utgår verkligen ifrån att något ska gå
fel. Något går alltid fel. Då är jag väl både
tids-pessimist och pessimist. Men jag kommer i alla fall i tid.
|