Min Barndom

Det här är jag, Ida Engstrand

Ända sen jag var liten så har jag varit speciell. Min pappa kallade mig för pappas speciella lilla flicka.
När jag blivit äldre så har jag fått höra att vissa sångtävlingar jag vunnit har jag vunnit bara för att jag är speciell. Jag var inte som alla andra i min ålder.
Jag tror att jag blev kallad speciell när jag kunde lägga 50-100 bitars pussel när jag var runt 3 år, på bara några få minuter på alla olika sätt.
Jag kunde lägga samma pussel om och om igen, till slut så vände jag på alla bitar så avigsidan kom uppåt, och började pussla på samma sätt som tidigare, utan problem.

Jag började gå utan stöd när jag var ungefär 13 månader och sprang runt lite överallt.
Jag har fått höra att jag ofta gick/sprang över till grannen hela tiden när vi var ute och lekte, för att klättra i deras spaljé. Det var ju något man kunde klättra i.
När vi var inne så var jag väldigt vild. Kunde inte alls sitta still.
Det hände ibland att farfar satt barnvakt åt mig och min bror vissa kvällar, och när mamma och pappa kommit hem har farfar sagt att jag har farit runt som en virvelvind/duracell-kanin hela kvällen, jag klättrade överallt, på köksbordet, stolar, bokhyllor, soffor etc.
Jag började också säga ord när jag var runt 13 månader.

Låg & Mellanstadiet

Jag blev alltid mobbad när jag gick i skolan och jag förstod inte varför.
Jag var ju som alla andra, jag var inte annorlunda på något vis så varför skulle de hålla på och mobba mig för?
Jag passade in och skrattade när de andra skrattade, trots att jag inte förstod skämten de sagt alla gånger.
Så fort jag sa något skämt, blev det tyst och de andra sa, men det var ju inte alls roligt eller så frågade de mig vad skämtet innebar. Det visste ju inte jag, jag hade bara hört pappa och andra i min närhet säga skämten och att de skrattade åt det. Så jag tog skämten för att berätta de vidare för att folk skulle tycka jag var skojig och rolig, även om jag inte visste vad det betydde för jag ville visa att jag kunde berätta skämt och vara rolig, men när jag inte kunde berätta vad det betydde så blev det att jag inte kunde skämtet.

Jag hade en ganska så jobbig uppväxt med skolan och klasskamrater, samt vänner.
På låg- och mellanstadiet var jag tillbakadragen och var ofta med samma vänner under rasterna.
Om mina vänner tog in andra som ville leka med oss, kände jag mig som att de tog mina vänner ifrån mig och att de inte ville vara med mig. Jag kände mig utbytt och blev ledsen och sur.
I klassen så fick vi skriva 5 namn som vi ville, och inte ville ha med, när vi skulle börja i 6:an
Det var en tjej som jag var vän med och vi bråkade och tjafsade ofta, så jag ville inte ha med henne, för att slippa allt.
Men min lärare tyckte att vi inte skulle klara oss utan varandra, att vi behövde varandra, därför att vi varit vänner så länge.

Högstadiet

När jag kom till högstadiet så blev det jobbigare än jag förväntat mig att det skulle bli.
Jag försökte passa in men lyckades inte alls bra.
Jag spelade en roll, en person jag inte var, som mina "kompisar" i klassen gjorde med mig.

Jag var mestadels med min kompis under 6:an, sen splittrades våran klass i början av 7:an i tre delar och då tänkte jag, äntligen… nu kanske jag hamnar i en annan klass och slipper henne. Men inte då, vi hamnade åter igen i samma klass. Då lämnade hon mig för de andra tjejerna i vår nya klass och jag blev utelämnad och satt ofta i hörn och lyssnade på musik.
Jag mådde så dåligt under tiden då jag gick i 7:an så jag åt inte under luncherna och ljög hemma om kvällarna för att slippa äta mat. Just för att jag blev mobbad och fick återblickar från när jag var yngre då jag blev kallad tjock och ville gå ner i vikt och tänkte att alla skulle gilla mig om jag gick ner i vikt.
Jag fick diagnosen ätstörning i mitten av 7:an då jag var 173 och vägde 43.4 kg.
Min mamma fick tvinga i mig soppa i drygt 2 veckor och lärarna skulle se till att jag åt i skolan, vilket inte blev så bra, när jag inte orkade mer skulle jag slänga maten, vilket inte mat-tanterna var lika överrens om.

Jag fick diagnosen Asperger under tiden jag var 14-15 år och jag blev mer deprimerad och hade självmordstankar i ca 1½-2 år.

Min lärare jag hade då ville att jag skulle berätta för klassen vad jag hade så att de kunde förstå mig bättre. Men jag kände att jag inte kunde berätta för någon utomstående för jag hade inte lärt känna mig själv då och kunde därför inte berätta det för någon annan vad det var för något och vad det var som gjorde mig så annorlunda.

När vi gick i 8:an började jag och en tjej i klassen att tjafsa. Det hela slutade med att hon misshandlade mig.
Ingen gjorde något förutom läraren, som kom senare.
Hon som attackerat mig och hennes kompisar sa att jag var helt sjuk och dum i huvudet. Att jag var en idiot och att jag inte borde finnas.

Jag var ju inte annorlunda, jag var ju som de andra, tänkte jag hela tiden. Varför skulle just jag få denna diagnos? Jag förstod inte varför.
Min mentor försökte få mig att berätta för klassen hela tiden, men det kändes aldrig rätt att berätta det för dom. Vi gick i samma klass, ja, men inget mer. Jag hade inget förtroende för dom.
Jag ville inte att de skulle gå ut och berätta om vad jag hade. Jag kunde inte lita på dom.

Gymnasiet.

När jag sen började gymnasiet kändes det bättre. En ny skola, nya klasskamrater, allt var nytt, det kändes jättebra.

Mina lärare och jag kom inte alltid överens, och vi förstod inte varandra och min lärare sa och märkte att det var något jag gömde, som jag inte berättade. Han frågade mig några gånger men jag vägrade berätta för jag ville inte att han skulle veta. Jag ville bara vara normal.
Han ringde hem till min mamma och frågade henne vad det var för något som gjorde att jag var så annorlunda, och hon sa till honom att jag hade Asperger syndrom och då blev han glad och ändrades helt när han fick veta.

Dagen efter att han pratat med min mamma, så ville han prata med mig. Han ville att jag skulle berätta vad det innebar att ha Asperger syndrom och vad som hjälpte mig och ge honom information. Men jag kunde inte så mycket själv, så jag berättade det lilla jag visste och sen bad jag honom kolla på Internet.
Han gjorde sitt bästa.
Det brast många gånger när vi slutade 1-2 timmar tidigare och jag blev ledsen och irriterad. Jag stannade oftast kvar och fortsatte jobba med mitt, tills vi slutade.
Min lärare tyckte det var konstigt att jag gjorde det. Vi fick ju sluta tidigare så varför gick inte jag hem.

Jag bröt ihop då han dagen innan sagt att vi skulle fortsätta med att tapetsera, men istället för att tapetsera så skulle vi städa hela verkstan istället.
Jag satte mig i mitt bås började muttra och gråta. Sen när alla gått fick jag mitt utbrott på han och berättade att det inte var okej.

Jag och en tjej i klassen irriterade oss på varandra hela tiden.
Hon sa nåt och jag brusade upp, jag sa något och hon brusade upp.
Tillslut berättade hon för klassen att hon hade ADHD och att det var därför hon betedde sig som hon gjorde.
Jag tyckte det var starkt av henne.

Tiden gick och det blev bättre och bättre.
Efter ett tag fick jag reda på att en av våra vaktmästare hade Asperger, och att han för första gången skulle berätta om det i klasserna.

Min engelska- och svenska lärare som jag hade mycket förtroende för tyckte att det var en bra möjlighet för mig att berätta det.
Jag tänkte på saken och sen berättade jag för mina lärare att jag kunde berätta om det under samma tillfälle.
De blev alla mycket positiva över mitt val och stöttade mig mycket.
Våran mattelärare jobbade med ungdomar som har diagnoser och hon förstod mig jättebra, och berättade för mig att det var ett stort steg jag gjorde när jag berättat och mina klasskamrater förstod mig bättre och kunde acceptera mig för den jag var. Allt blev helt annorlunda jämnt emot vad det var innan. De förstod mig bättre och jag förstod dem. Jag berättade hur jag kände att ha det.

Efter ett tag halkade jag efter i matematiken och behövde mer hjälp. Min mattelärare sa att jag hade tillgång till mattestöd om jag ville det, just för att jag hade diagnosen.
Jag såg ner på det först.
Skulle jag särbehandlas nu, tänkte jag?
Alla sa till mig att jag skulle ta den möjligheten när jag fått den av läraren.

Jag tänkte efter och tog hjälpen.
Fick gå ner och ha lektioner i en annan skola som min skola tillhörde.
Det var jag och en gammal kompis till mig som var där.
Efter ett tag var det bara jag som fick vara där nere, för min kompis pratade och störde mig hela tiden.

Det gick mycket bättre med matten när jag fick arbeta i min egen takt.
Jag fick också göra proven i efterhand där nere och det gick bra.

Det var när jag gick i andra ring som jag och min stödmattelärare bestämt ett datum då jag skulle ner och skriva nationella provet, del 2.
Hon blev sjuk det datumet så jag kunde inte skriva då.
Fick istället vänta några dagar extra och fick skriva med dom som inte klarat av del 2 eller de som missat provet.
Det var lite jobbigt att ha alla i klassrummet som lyssnade på musik, skrev, prasslade med papper och småpratade.

Koncentrations-svårigheter är något jag har haft svårt för väldigt länge.
Jag märker skillnad på hur mycket jag presterar när jag är med mindre grupper/själv eller när jag är med stora grupper.
Presterar mycket bättre när jag är i mindre grupper än när jag är i större grupper.

När jag gick i tredje ring berättade jag och förklarade ytterligare en gång för klassen om Asperger då jag varit på en mässa för olika ungdoms/fritidsgårdar samt olika fritidsaktiviteter.
Hade tagit en broschyr/informationslapp om Asperger syndrom för att enkelt kunna förklara för de andra vad det innebar.
Förklarade att det mesta som stod på lappen, stämde in rätt så bra på mig.
Jag berättade att jag hade svårt med bl.a. uttryck, sarkasm, skämt och sociala koder.

Mina lärare tyckte att det var bra att jag pratat med klassen en gång till så de fick veta lite mer om mig.
Min lärare som läste det innan jag berättade för klassen förstod mig mycket mer och det hjälpte mig mycket också.

Vaktmästaren i skolan som hade Asperger och jag pratade lite till och från. Det blev jobbigt efter ett tag, men höll ut mot slutet.

När dagen då vi tog studenten kom, fick jag stipendium av skolan.
Jag hade fått priset för att ha gjort en otrolig och fantastisk resa genom mina 3 år i skolan.

Alla mina klasskamrater skrev i min mössa och tjejen i klassen som jag inte alltid kommit överens med skrev "klassens speciella tjej"

Av: Ida