Barndomsminnen med Asperger

Det är svårt att beskriva någon tidsperiod i min barndom som var specifik för min Asperger.

När jag skulle börja trean är när jag fick min diagnos, eller det är i vilket fall vad jag vill minnas. Jag fick reda på det direkt och hade faktiskt, ovanligt nog för min ålder, förståelse för vad det innebar. Men jag struntade i det. Förutom mobbningen jag fått stå ut med sedan jag började första året i skolan så hade jag ett relativt normalt socialt liv. Jag hade vänner och inga problem alls. Det var under lektioner i skolan och i hemmet som jag hade problem. Speciellt under lektionerna.

Jag hade mest problem med matten, där jag inte ens förstod vad det stod och vad det innebar. Jag kunde inte fatta att alla dessa konstiga tecken- och sifferkombinationer var enkla uträkningar. Det såg både lärarna och de andra barnen som konstigt. Jag hade gått om förskolan ett år på grund av att jag är född så sent på året, så jag var tekniskt sett ett år äldre än de andra barnen. Och eftersom jag var äldre än dem så borde jag ju kunna mer, eller hur? Det var därför konstigt att jag verkade ha mer problem än de andra i praktiskt taget alla ämnen. Det var så de andra barnen resonerade. Mer minns jag inte från dessa år.

Jag är osäker på om det här har någon som helst koppling till min Asperger, men det är under det tredje året som jag upptäckte mitt hat för att läsa.

När jag började trean så hamnade jag, på grund av min Asperger i en "special klass" på 8 pers. Varje vecka, ungefärligt två gånger i veckan, hade vi en lästimma. Vi hade en varsin bok, som vi fick välja själva och satt och läste. Det var under dessa timmar jag hade det som mest tråkigt. Under hela timmen skulle jag sitta där, irriterad och låtsas läsa. Mina ögon skulle vagt följa raderna, utan att ta in ett enda ord. När jag kom till slutet av sidan så gick jag vidare till nästa. Detta fick lärarna att tro att jag läste fast jag egentligen inte gjorde det.

Jag blev inte av med detta hat mot läsning förrän efter jag börjat femman, helt ovetande om att det skulle ha orsakat problem för mig i framtiden, hade det stannat kvar. Jag är inte helt säker på exakt hur det hände, man jag minns mig själv vara starkt intresserad av en bok. Jag läste varje sida som om det var det allra sista jag någonsin skulle läsa i mitt liv.

Sedan dess har böcker varit ett stort intresseområde för mig. Speciellt böcker med berättelser i fantasivärldar. Tolkien är ett typiskt exempel.

Jag minns inte mycket från de tidiga åren i hemmet. Allt jag minns är att jag orsakade mycket problem på grund av impulsiv aggressivitet och för att jag var tjatig. Min syster var den som störde sig mest på mig och höll sig för sig själv inne i sitt rum.

Det var inte förrän jag nådde tolv eller tretton års åldern som min syster och jag faktiskt var sams. Jag hade glidit ifrån mina vänner och började också glida ifrån min smak av musik och klädsel. Det var helt enkelt inte jag längre. Så jag började ta efter min syster. Hon lyssnade under denna period på musik i hårdrock och metal stil och klädde sig på det sätt jag även gör idag. Jag tog efter henne, men kopierade henne inte in på detalj. Jag började gilla samma sorts musik, och började vilja ha samma sorts klädsel.

I dagens samhälle så fungerar jag ganska bra. Jag har inte mycket problem förutom det faktum att jag har svårt att hålla tider, som att komma i tid till skolan. Jag bor ensam och har bra kontakt med min syster som också har flyttat hemifrån. Vi har lika intressen i spelväg och i musikväg.

Dock har jag på senare tid börjat bråka mer och mer med min mor fast jag älskar henne som förälder. Min syster brukar kommentera att min mor och jag är helt enkelt för lika men mamma och jag har olika syn på saker och ting, som om vi ser på samma sak från olika håll.

Detta är hur mitt liv har gått av det jag minns som har med min Asperger att göra. Vad jag försökt säga men antagligen inte lyckats med att få fram är att de problem man har med sin Asperger som bas kan oftast tränas bort, både medvetet eller omedvetet över tiden bara man försöker.

Jag själv har inte längre inte ens en bit kvar av den impulsiva aggressiviteten. Jag fungerar relativt väl i sociala sammanhang och har lärt mig att till en grad läsa andras kroppsspråk och reaktioner bättre. Jag är också bra på matte, vilket var vad jag hade problem med när jag var yngre.

Jesper