Barndomsminne med Asperger

Som min mamma minns så började jag krypa jag var 6 månader, gå när jag var 11 månader och sa mina första ord sent, men när jag väl började prata så pratade jag flytande. Men hon visste inte vilka mina ord var, hon trodde att de var mamma eller något sånt. Jag började sätta ihop tvåordsmeningar när jag väl hade börjat prata, min motorik var sådär jag hade grovmotorik men min finmotorik var inte så bra. Cykla och springa lärde jag mig fort men pysselgrejer var svårare.

Så som jag kommer ihåg mig själv, så var jag aktiv, men jag var för mig själv till jag började dagis och fick min bästa kompis. Det var först då jag började leka med någon.

När jag skulle börja 6-års så märkte min mamma av att något inte stod rätt till. Jag var inte som de andra barnen. Fast jag var 5 år så betedde jag mig inte som om jag var mindre än vad jag var, i beteendet var jag yngre. Jag tittade inte människor i ögon som jag pratade med dem eller när de pratade med mig.

Min mamma märkte att jag var känslig mot höga ljud. Som ex badkaret, när vattnet rann, så det var jobbigt att bada ensam. Ljud var jobbigt också så jag kunde inte gå på stan eller höra hög musik. Massage gillade jag inte heller, men kramar klarade jag av.

Morsan kallade mig "god dag yxskaft", för jag sa saker utan att tänka efter, de kunde vara både taskiga saker och bra fast ingen utom jag förstod sammanhanget i vad jag sa. Fast de kunde också vara saker som andra förstod men då blev dem sura, för mamma sa att jag kunde säga: "varför ser hon ut så", "varför ser hennes näsa ut så".

Och det var saker jag sa högt fast jag själv inte märkte det.

Jag fick min diagnos runt 12 års ålder, jag har haft min diagnos nu i 8 år och visst känns det fortfarande konstigt, men det är en grej som har fått mig ledsen och ibland fått mig att känna mycket lycka, för om jag inte hade fått den så hade jag inte träffat mina fantastiska vänner och min flickvän, men det finns nog ändå saker jag hade kunnat klara av, som ex vara bland mycket människor i alla fall på senare år, för jag har alltid haft den bilden av att personer med AS inte KAN vara bland mycket människor, så jag har generaliserat AS och mig själv. Men jag nekar inte till att jag kanske inte gillar att vara i stan, men jag har nog alltid kunnat vara i stan om jag hade velat. Och det här med generaliseringen var nog när jag var 14-16. då hade jag kunnat.

Men jag blev så nertryckt av mina lärare så jag vågade inte så mycket. Nu för tiden så försöker jag hitta mig själv och jag klarar mer och mer saker, för jag pressar mig. För om det står i en bok eller att någon säger att dem med AS inte klarar av en grej då vill jag kunna säga: "det kan jag, och jag har AS".

Av: Simon.